Treans spårvagn genom ljuva livet

Två intervjuer på en vecka. Vad de leder till återstår att se.

—

På den tiden jag bodde i Östersund brukade jag alltid beklaga mig över det faktum att ingen artist eller band någonsin hade vägarna förbi de jämtländska skogarna bortsett från de tre dagar i slutet av juli då Storsjöyran gick (går) av stapeln.

Sedan flyttade jag till Linköping och vande mig vid att torsdagar var heliga konsertdagar på [hg].

Efter flytten till Stockholm har jag fått för mig att jag sällan går på konserter. Satte mig ner och försökte reda ut vilka spelningar jag faktiskt sett 2009.

Listan:
Loney Dear
Glasvegas
Kleerup
Jacques C
James Yuill
Florence Valentin
Woven Hand
Nicolai Dunger
[ingenting]
Julian Casablancas

Lägger man till Popaganda och Way Out West så duger det rätt bra vill jag påstå.

World exclusive: Bildblogg

Den där listan ligger och gnager i bakhuvudet. Kan inte riktigt släppa taget trots att det är ganska meningslöst. Essex Green, Annie, Jamelia, Starsailor och The Datsuns gör sig påminda.

Gräver fram gamla årssammanfattningar från Sonic. Listan är uppe i 117 låtar nu. Då har jag bara lagt till låtar som jag kommit på utan att tänka efter. När jag går på djupet och blir påmind om pärlor från förr så lär det sluta på flera hundra låtar. Blir ett helvete att redigera ner det till 100 låtar. Och vem ska toppa listan? Divine Comedy?

Oväsen

Justice - Stress. För att ibland vill man bara gå bärsärk i vardagstristessen. Då brukar jag kolla in den här videon och fundera ett slag på om det är värt att ge blanka fan i samhället på det sättet.

—

Nu ska jag klura på en sån där lista över 00-talets 100 bästa låtar.

Frågan är hur många låtar av Pete Doherty jag kan ta med utan att det blir löjligt? På vilken plats ska Fulla för kärlekens skull ha? Vilken TTA-låt ska med?

Listan som de officiellt presenterar på sajten visar ju redan efter nio redovisade låtar på problematiken att välja. Fyra av artisterna de valt är definitivt med på min med. Däremot är det ju helt åt helvete att välja till exempel Fix up, look sharp i stället för Jus’ a rascal eller It pays to belong i stället för Some indulgence. Eller planerar de att dra in de låtarna högre upp på listan? Fuckin’ ‘ell det här är inte lätt.

Miike Snow-Animal

Way out west

Vi drar västerut. Mot Göteborg. Dags för festival.

Laddar för att se My Bloody Valentine, Arctic Monkeys, Vampire Weekend, Olle Ljungström, Final Fantasy, Andrew Bird, Echo & The Bunnymen, Calexico, Bon Iver, Glasvegas, Basement Jaxx och några till.

Siktar på tio konserter per dag och ser jag tre per dag är jag nöjd.

Då kör vi.

Vi jagade lyckan, vi sprang ifatt den. Vi var barn av sommarnatten

Den tiden på året. Hettan trycker på. Högsommarvärme i stora staden. Jag börjar svettas utan att jag rör på mig, luften är kvav trots att det är sent. Solen går ned någonstans bortom Söder. Missar bussen på Gullmarsplan med tio sekunder. Vandrar hemåt mot Årsta i sommarnatten.

Förbi huset från förr. Nummer 8. Där jag bodde senast hettan tryckte på så här. Minnena fladdrar förbi i min mosiga hjärna. Hur vi stod på balkongen och tittade på ballongerna över staden. Hur lakanen klibbade fast på kroppen i hettan som var outhärdlig om nätterna. Jycken som höll på att gå under av värmeslag. Tågresorna ram och tillbaka till Göteborg. Arbetet på stora redaktionen. Alkoholstinna nätter och febriga fotbollsdrömmar i betongdjungeln. Pet sounds. Mgmt och Vampire Weekend. Sommaren som var och tiden som går.

Fortsätter hemåt. Andra minnen flyter upp till ytan. Samma hetta, annan stad. Linköping. Många år sedan nu. Min hjärna som höll på att explodera av ångest, vansinne, vrede och så den där hettan då som drev allting till sin spets.

Minns ännu längre tillbaka. Gräsmattan med det egenhändigt snickrade fotbollsmålet. Timme efter timme. Skott efter skott. Skjuta bort tankarna. Bokstavligt talat. Brukade gå längs vägen sent om nätterna i det där ljuset som inte finns någon annanstans än i Norrland. Genom skogen, förbi Nilssonsviken, vidare förbi hagen och bort mot busshållplatsen. Sen tillbaka. Om hettan tryckte på brukade jag tänka att det påminde om någonstans vi var när jag var liten. Kanske var det Gardasjön jag tänkte på.

Att citera låttexter är inget jag rekommenderar till människor över 19 år. Men jag gör ett undantag. Vi jagade lyckan, vi sprang ifatt den. Vi var barn av sommarnatten.

I morgon ska jag tyvärr inte se Lady Sovereign på F12 terrassen eftersom jag jobbar.

Alltid varit svag för den engelska grimescenen med just Lady Sovereign och Dizzee Rascal i spetsen.

Det här är fint som snus. The Cure i modern tappning:

Madness – The Liberty Of Norton Folgate

De gamla ska-hjältarna i Madness har något oväntat gått och gjort ett av årets bästa album. Suggs & co har ju influerat Blur, Lily Allen, Pete Doherty och Kaiser Chiefs. Nu släpepr de alltså The Liberty Of Norton Folgate som fullständigt sopar banan med ovan nämnda artister. Oerhört förvånande eftersom de inte varit särskilt angelägna sedan debuten för 30 år sedan. Även om de fick en jättehit 1982 med Our house. Skivan tar avstamp i östra London i det som var The Liberty of Norton Folgate en gång i tiden. Där Spitalfields och Brick Lane ligger i dag.

Briljant om vardagslivet i form av alkoholism och främlingsfientlighet.

Titelspåret är en tio minuter lång poppärla som har allt. Singeln We are London och NW5 är kortare och mer raka men icke desto mindre fantastiska. Lyssna på alltihop på Spotify. http://open.spotify.com/album/71K3OMOhuPhWAsjHR3qtSK

Mindre ska och mer melankoliskt pubrockande i samma anda som Ray Davies och redan nämnda namn ovan alltså.

One step beyond från första skivan med samma namn från 1979:

Titelspåret från det färska albumet:

Manics – Journal for plague lovers

I vanlig ordning plockas motorsågen fram till höger och vänster när det släpps en ny Manics-skiva. Och i vanlig ordning försvarar jag walesarna helhjärtat.

Journal for plague lovers som ju bygger på Richey Edwards efterlämnade texter är en skön tillbakagång till det tidiga soundet från början av 90-talet.

Efter tiotalet genomlyssningar vill jag påstå att det är bästa Manicsskivan sedan Everyhing must go. Ge mig lika många lyssningar till så får vi se vad det slutgiltiga omdömet blir.

Så. Nu skiter jag i de här och drar till London.

Jackie Collins existential question time:

Lennart Persson

Nås av nyheten att Lennart Persson avlidit efter en kort tids sjukdom. 58 år gammal. Roligare nyheter har man ju vaknat till.

En musikskribent som allid inspirerat och skapat intresse för musik jag inte visste om att jag gillade. Alltid briljant i Sonic, Feber och Studio Pop.