Redan under de där förvirrade tonåren längtade jag bort. Ville något annat. Drömde om gröna fotbollsplaner i vindpinade städer, långt uppe i norr på de brittiska öarna.
Lite senare under ännu mer förvirrade gymnasieår innefattade drömmarna konserter med Strokes och Manics. Öl på sjaviga barer och tjejer (vilken jävla tjej som helst, bara hon ville ha just mig) i ännu sjavigare lägenheter i London, Paris eller var fan nu de här tjejerna och den där ölen fanns.
I hemlighet drömde jag om att snorta kokain från lena stjärtar, om att knulla med två modeller och en manlig skådespelare på samma gång om att avgöra FA-cupen med ett skott i krysset från trettio meter och sen slänga mig upp på läktaren på Wembley. Jag drömde om att åka på stryk av ett Millwallfan på någon bakgata vid The New Den. Fantiserade om hur det skulle kännas om man slog tillbaka och krossade käken på ovan nämnda fetlagda engelsman. Funderade på om det var för sent att bli rockstjärna och riva ett hotellrum.
Det var de hemliga drömmarna det.
Jag tog studenten och det var en befrielse. Äntligen min egen. Hela världen låg öppen. Så jag gjorde som man gör när man är 19 och olycklig i en jävla liten håla strax söder om polcirkeln. Jag drog till London. Och nej jag vet att det inte är originellt men det kan jag ärligt säga att det sket jag fullständigt i när jag kom upp ur ett hål i marken vid King´s Cross i de sunkigare delarna av centrala London. Jag gav blanka fan i att det just då antagligen fanns 100 000 andra svenskar i stan. Jag var hemma.
Så jag brände alla pengar på öl och skivor och fotboll. När pengarna tog slut lånade jag lite till och brände dem med.
Sen åkte jag hem. Då hände livet. Fem år på snabbspolning och i slow motion på samma gång. Linköping, Göteborg, Stockholm. Johanna hunden, utbildningen, jobb. Allt det där.
Under de åren fick jag se vänner flytta till andra sidan jorden, ut i Europa och tillbaka igen. Jag var avundsjuk. Men inte så farligt ändå. Jag prioriterade helt frivilligt andra saker.
Som kärleken. Och min lilla familj bestående av världens bästa tjej och en på alla sätt underbar hund.
Men.
Nu sitter jag här i en svindyr andrahandslägenhet söder om söder. Jobbar med media. Tittar varje dag på ”En plats i solen” eftersom de utlovar den sortens eskapism jag alltid eftersträvat till ett engelskt par i varje avsnitt. J verkar vantrivas i Stockholm på grund av ängsligheten. Jag önskar stan var tio gånger så stor. Jobbet på förlaget verkar inte tillfredställande för J och jag tjänar inte i närheten av tillräckligt på ett jobb som inte erbjuder några utvecklingsmöjligheter.
Vänner börjar prata om New York. Andra åker till östeuropa och vissa är kvar på andra sidan jorden. Suget efter att bara dra har växt sig så stort igen. Jag vill bara be J att säga upp sig och packa en väska så att vi kan ta jycken och dra.
Så vad säger du J? Är det inte dags att säga upp sig och bege sig ut i världen? Vi kanske inte behöver snorta kokain från modellstjärtar men vi kan i alla fall se vad som händer om man lämnar tryggheten.
För jag är så less på att jaga lyckan i det här landet.
Senaste kommentarer