Den tiden på året. Hettan trycker på. Högsommarvärme i stora staden. Jag börjar svettas utan att jag rör på mig, luften är kvav trots att det är sent. Solen går ned någonstans bortom Söder. Missar bussen på Gullmarsplan med tio sekunder. Vandrar hemåt mot Årsta i sommarnatten.
Förbi huset från förr. Nummer 8. Där jag bodde senast hettan tryckte på så här. Minnena fladdrar förbi i min mosiga hjärna. Hur vi stod på balkongen och tittade på ballongerna över staden. Hur lakanen klibbade fast på kroppen i hettan som var outhärdlig om nätterna. Jycken som höll på att gå under av värmeslag. Tågresorna ram och tillbaka till Göteborg. Arbetet på stora redaktionen. Alkoholstinna nätter och febriga fotbollsdrömmar i betongdjungeln. Pet sounds. Mgmt och Vampire Weekend. Sommaren som var och tiden som går.
Fortsätter hemåt. Andra minnen flyter upp till ytan. Samma hetta, annan stad. Linköping. Många år sedan nu. Min hjärna som höll på att explodera av ångest, vansinne, vrede och så den där hettan då som drev allting till sin spets.
Minns ännu längre tillbaka. Gräsmattan med det egenhändigt snickrade fotbollsmålet. Timme efter timme. Skott efter skott. Skjuta bort tankarna. Bokstavligt talat. Brukade gå längs vägen sent om nätterna i det där ljuset som inte finns någon annanstans än i Norrland. Genom skogen, förbi Nilssonsviken, vidare förbi hagen och bort mot busshållplatsen. Sen tillbaka. Om hettan tryckte på brukade jag tänka att det påminde om någonstans vi var när jag var liten. Kanske var det Gardasjön jag tänkte på.
Att citera låttexter är inget jag rekommenderar till människor över 19 år. Men jag gör ett undantag. Vi jagade lyckan, vi sprang ifatt den. Vi var barn av sommarnatten.
Senaste kommentarer