Madness – The Liberty Of Norton Folgate

De gamla ska-hjältarna i Madness har något oväntat gått och gjort ett av årets bästa album. Suggs & co har ju influerat Blur, Lily Allen, Pete Doherty och Kaiser Chiefs. Nu släpepr de alltså The Liberty Of Norton Folgate som fullständigt sopar banan med ovan nämnda artister. Oerhört förvånande eftersom de inte varit särskilt angelägna sedan debuten för 30 år sedan. Även om de fick en jättehit 1982 med Our house. Skivan tar avstamp i östra London i det som var The Liberty of Norton Folgate en gång i tiden. Där Spitalfields och Brick Lane ligger i dag.

Briljant om vardagslivet i form av alkoholism och främlingsfientlighet.

Titelspåret är en tio minuter lång poppärla som har allt. Singeln We are London och NW5 är kortare och mer raka men icke desto mindre fantastiska. Lyssna på alltihop på Spotify. http://open.spotify.com/album/71K3OMOhuPhWAsjHR3qtSK

Mindre ska och mer melankoliskt pubrockande i samma anda som Ray Davies och redan nämnda namn ovan alltså.

One step beyond från första skivan med samma namn från 1979:

Titelspåret från det färska albumet:

London calling

Vi drog på semester. Åkte till ett soligt London. Bodde nere i söder, nära Elephant & Castle. Bara det en helt ny upplevelse.

Vi tog det lugnt. Öl på The Rake i direkt anslutning till Borough market. Mat på Wahaca vid Covent Garden och Big Easy på Kings Road. Skivletande på Brick Lane som tyvärr inte ledde till några fynd. I övrigt The Heath, Greenwich, konst, sunkiga bakverk, Primark för J, Top man, blaskigt kaffe överallt.

Bilderna: Grosvenor Terrace där vi bodde. Skivbacken som inte gav nåt på Brick Lane.

Manics – Journal for plague lovers

I vanlig ordning plockas motorsågen fram till höger och vänster när det släpps en ny Manics-skiva. Och i vanlig ordning försvarar jag walesarna helhjärtat.

Journal for plague lovers som ju bygger på Richey Edwards efterlämnade texter är en skön tillbakagång till det tidiga soundet från början av 90-talet.

Efter tiotalet genomlyssningar vill jag påstå att det är bästa Manicsskivan sedan Everyhing must go. Ge mig lika många lyssningar till så får vi se vad det slutgiltiga omdömet blir.

Så. Nu skiter jag i de här och drar till London.

Jackie Collins existential question time:

Lennart Persson

Nås av nyheten att Lennart Persson avlidit efter en kort tids sjukdom. 58 år gammal. Roligare nyheter har man ju vaknat till.

En musikskribent som allid inspirerat och skapat intresse för musik jag inte visste om att jag gillade. Alltid briljant i Sonic, Feber och Studio Pop.

Jarvis Cocker

Peppar upp inför Englandsresan genom att lyssna på Jarvis Cockers nya platta Further complications. Hans andra soloalbum och det är textmässigt lika knivskarpt som vanligt. Oasis och Blur i all ära men det var ju Jarvis som tilltalade mig mest av Britpopens alla stjärnor. Intellektuell, nördig och jävligt rolig. Som i det här klippet från dokumentären Live forever.

Nya plattan: http://open.spotify.com/album/1l0Pfoa8SJi54VO4mZjdlc

Anna Odell-historien

Jag är ingen konstkritiker och tänker inte uttala mig om huruvida Anna Odells verk är bra eller dåligt. Däremot är det ju makalöst hur upprörda människor är över vad hon gjort.

Expressens kulturchef Björn Wiman och Expressens ledarredaktion skriver utmärkt om det hela.

Wiman skriver bland annat:

”Beslutet att åtala Anna Odell är givetvis farsartat. Kulturhistorien har vid upprepade tillfällen visat att det är en mycket dålig idé att ställa konstnärliga uttryck inför rätta. Åtalet kommer att stärka konstinstitutionernas ängslighet; den senaste tiden har flera studenter fått sina verk granskade av jurister och stoppade på grumliga grunder. Därmed kommer åtalet – paradoxalt nog – att fördjupa den unga samtidskonstens prägel av inskränkt subkultur, vars enda ambition är att klättra allt högre på straffskalan.”

Utdrag från ledarsidan:

”Odells, och en annan Konstfackstudents, brott mot givna ramar har satt konstvärlden i gungning. På Konstfack tycks man grunna över vilken konst som är laglig och kulturminister Lena Liljeroth Adelsohn (M) har satt ner foten och i stridens hetta lyckats fastställa en sorts statlig konstsyn:
”Det här är inte konst. Det här är skadegörelse.”
Där gick hon för långt. Konst är inte en politisk fråga i en demokrati. Dessutom är Liljeroth Adelsohns konstsyn mer än lovligt populistisk. Konst kan vara olaglig – men konst, icke desto mindre. Konst kan vara skadegörelse – och samtidigt konst.
Vem önskar inte, i dag, att Pablo Picasso hade haft godheten att kladda ner ens vita vägg med lite ”graffiti”?
Anna Odells djupt irriterande, tankeväckande tilltag får inte leda till att taket sänks i Konstnärs-Sverige. Konst får inte präglas av trygghetsnarkomani.”

Det kom ett pressmeddelande

TINGELING gänget släpper sommarsingeln ”SOLSTINGELING”

Eurotechno-versionen av Tingeling, ”Tingaliin (Russian base lovers remix)”, tog Sverige med storm under melodifestivalfinalen i Globen. Den har sedan dess legat etta på digilistan i 6 veckor, toppat singellistan och iTunes, legat på tracks och svensktoppen och varit landets mest nedladdade ringsignal.

Nu släpper gänget en uppföljarsingel som heter ”Solstingeling” och är en mysig cocktail-sommar-reggae om hjärta och smärta, framförd av svenske rastafarin Xtra (Micke Lindgren). Xtra jobbar som tunnelbaneförare till vardags, men hoppas att den här singeln kan bli det brejk som gör att han får ägna sig åt musiken på heltid. Han har tidigare synts som refräng-toastare i hiphop-versionen ”Blingeling” som framfördes under melodifestivalens deltävling i Malmö.
—

Jag vet ärligt inte om jag ska skratta eller gråta. Vad jag inte ska göra är i alla fall att intervjua de här människorna.

The Jayhawks

En sån dag då jag bara dricker kaffe, lyssnar på alt-country och bara flyter med.

The Jayhawks – Blue. En klassiker som borde ha varit en jättehit men aldrig blev det. Dagens alt-county-låt. Från albumet Tomorrow the green grass som släpptes redan 199jävla5. We keep gettin’ older by the minute. Hela skivan är briljant för övrigt.

Way Over Yonder In The Minor Key

Från den numera mer än tio år gamla skivan Mermaid Avenue. Albumet där Billy Bragg och Wilco på ett briljant sätt tolkade legenden Woody Guthrie.

Woven Hand på Debaser Medis

Bror var på besök över helgen. För att se Woven Hand och för att försöka ta igen att vi aldrig ses. Perfekt väder, kall öl och gott sällkap borgade för en strålande helg.

Woven Hand då? Jo, det var en fullständigt makalös långmangling som David Eugene Edwards genomförde på Debaser Medis. Jag har väntat i nästan tio år på att se karln. 16 Horsepower har jag lyssnat på så länge och ofta att det en normal person borde ha lessnat. Samma sak med Woven Hand, som han kallat sig de senaste åren. Trots upprepade försök har en liveupplevelse aldrig blivit av. Yranspelningen ställdes in eftersom 16 Horsepower splittrades. I Göteborg missade jag att köpa biljetten. Så har det rullat på. Till i söndags då.

Och den nästan två timmar långa spelningen var sinnessjuk. Som ett åskoväder. En mullrande bas som värkte i hjärtat. Distade gitarrer och tunga tunga ljudmattor. Att Edwards håller käften mellan låtarna och knappt ägnar publiken en blick ger bara ännu mer tyngd åt intrycket att det känns som ett oväder som drar över en.

Höjdpunkter: Gamla favoriten Winter Shaker samt The Beautiful Axe och Not One Stone från nya skivan Ten stones.

Betyg: Fem getingar.

Not one stone: