Portugal – Sverige

Hela den här kvalserien är som upplagd för misslyckande. Jag tittar på startelvan och det känns som att det är 1997 igen. Det är Johanssons, 100-åriga innebandyspelare, en mittback med samma spelförståelse som Jean Alain Boumsong, en impotent forward, en målvakt som trots sin ålder verkar har sett sina bästa dagar och så vidare. I don’t like it. Grundtryggheten finns där visst. Den svenska styrkan, samspelet, det defensiva jobbet, slitet. Men inte på samma sätt som tidigare. En frisk Edman saknas. Andreas Jakobsson, Michael Svensson eller Bjärred saknas där bak. En Andreas Isaksson anno 2004 fattas. Zlatan är avstängd. Ljungberg spelar i FC Fanchise. Jaja, oavgjort vore guld värt. En seger så otänkbart fantastisk att jag inte tänker på det.

Men.

2-0 till hemmalaget. Lite briljans från C7 och den här matchen, och kvalet, är över. Allt annat vore en sensation.

Nu drar det igång. 90 minuter obehag. Att man aldrig lär sig..

ledig

Snöhelvetet förstör alla möjligheter att promenera med jycken. Stannar inne. Ser Scrubs. Inne på säsong fem nu. Återhämtning efter en arbetsvecka bestående av fem dagar. Det var ett bra tag sen jag jobbade så hårt. Skön känsla. Både i sinnet och i plånboken. Ingen energi till vettiga blogginlägg. Twittrar i stället. För ingen men ändå..

—

Årets svenska album ser ut att bli Spring Ricco.

De brittiska öarna

Hittade biljetter till öarna för 400 kr tur och retur i dag. London, Glasgow, Liverpool. Vill åka. Så jävla innerligt.

AFC Wimbledon – St. Albans i Blue Square South (sjätte divisionen) i slutet på april. Det vore något det. Eller Accrington Stanley längre upp i landet. Lite taskig fotboll, en pint och nya Dohertyplattan i lurarna på bussen/tåget till arenan. Fy fan vad fint.

Om att jobba.

Jag lever i någon slags limbo just nu. Färdigutbildad i januari. Inget fast jobb. Hankar mig fram. Får in en fot på radiosporten och försöker klämma in hela kroppen. Just nu verkar det gå ganska bra ändå. Men. Hela min livssituation gör att mina dagar är fria. de är en konstig känsla. Frihet blandad med ångest. Frihet för många dagar kan jag styra över precis som jag vill. Ångest för att en dag där tre avsnitt av Doctor Who kan ses som en produktiv dag inte betalar några räkningar.

Jag är av naturen lat. Det har jag alltid varit. Därför är den här drönartillvaron så lockande trots att den inte genererar några pengar. Försöker göra något åt det. Och som sagt, radiosporten finns där och håller mig flytande. Den här månaden är jag ändå uppe och nosar på ett timantal som liknar en deltidstjänst. Alltid något.

Hursom, den här mer eller mindre ofrivilliga ledigheten gör ju att varje jobbdag känns som att bestiga Mount Everest. Det tar emot för att uttrycka det milt. Ju längre tid jag har det så här desto jobbigare lär det bli med. Så någon får gärna ge mig mer arbete. Eller ännu hellre en fet jävla pengasäck så att jag kan fortsätta leva mitt liv så som det bör levas.

—

Kväll. Ser FA-cupmötet mellan Arsenal och Hull. Håller på killarna från norr. Gamle journeymannen och poolspelaren Nick Barmby visar att gubben kan än. Ett fint – om än – något lyckosamt mål ger The Tigers ledningen. Sen kämpar de för allt vad de är värda att åtminstonde nå ett omspel på hemmaplan. Det räcker inte till naturligtvis. Arsenal är för starka. Gör två snabba i slutet av matchen. Så som det alltid blir när ett lag inte är tillräckligt starka för att stå emot.

Konstaterar att Nicklas Bendtner måste vara alla tiders sämsta Arsenalanfallare. Det tänker jag på varje gång han får chansen. Tankarna far i väg till misslyckade Liverpoolspelare som Erik Meijer och Sean Dundee. Eller varför inte legenden Ali Dia som Graeme Souness köpte när han var tränare för Southampton 1996 i tron att det var George Weahs kusin. Karln blev inbytt i en match och sedan utbytt tio minuter senare när alla insåg att han inte höll måttet. Ungefär som Arsene Wenger borde göra med Bendtner. Att dansken själv tycker att han är lagets bästa anfallare och borde spela jämt gör det hela ännu roligare.

Elliott Smith – Strange parallel

Halvtimmeslång film med Elliott Smith från 1998. Strange parallel. Pitchfork har lagt upp den och den finns tillgänglig till och med fredag. Se den! Den är fin.

Grillad

Surfade in på svt play för att ha nåt att slötitta på medans jag drack kaffe. Valet föll på Grillad. Svts roastingprogram som tillsammmans med Kanal 5s dito alltså dyker upp i Sverige många många år efter att fenomenet slutade kännas intressant. Hursomhelst, man tänker ”hur dåligt kan det vara”. Svaret? Hur jävla genomuselt som helst.

Jag skäms fortfarande. I första avsnittet är det Per Morberg som grillas av ett gäng misslyckade komiker. Och det är tamejfan under all kritik hur det kan vara så dåligt. De har till och med letat fram Lennie Norman under nån jävla sten. Någon av Anders eller Måns är med och är riktigt usel. Programledaren drar skämt som inte ens publiken skrattar åt trots att de antagligen tittar på en skyltjävel som det står ”skratta” på. På en soffa sitter Dan – alternativt Anders – Ekborg med huvudet i händerna (och skäms över att han är med förmodar jag).  Det sämsta jag sett i humorväg på så länge jag kan minnas.

Jag tänker inte ens länka till skiten.

Spring Ricco

Ett av Sveriges mest underskattade band är Florence Valentin. Love Antell och de andra verkar alltid liksom glida under radarn. Nytt album släpps om ett par veckor och första singeln heter Spring Ricco. Det är en – på alla sätt – briljant första singel.

Stockholm City

Gratistidningen City bantar bemaningen med 25 personer och drar ned på utgivningstakten till två dagar i veckan. En redan undermålig journalistisk produkt ska alltså i fortsättningen bara ges ut på måndagar och torsdagar. Annonsörerna är ointresserade och läsarna ännu mer ointresserade av den här tidningen. Att man inte bara lägger ned eländet.

Soccer saturday

Ett av de roligaste programmen på Sky sports är Soccer saturday där Jeff Stelling tillsammans med gamla lirare som Liverpool-legenden Phil Thompson, Chris Kamara och Paul Merson följer matcherna för dagen. Programmet i sig är skäl nog att bosätta sig på öarna.

Det är vansinnigt roligt helt enkelt. Det skriks obsceniteter, folk hejar på lagen helt öppet, det dryper av sarkasm och torr brittisk humor. Nåt för Canal + att ta efter vid de allsvenska sändningarna kanske?

Glasvegas

Jag har ännu inte skrivit om Glasvegas-konserten. Svårt att recensera något så direkt inpå själva händelsen tycker jag. Inte för att konsertrecensioner inte yller en funktion men det är lätt hänt att man rycks med och tycker att saker är bättre/sämre än vad de kanske egentligen är.

Men.

Glasvegas på debaser var magiskt. James Allan såg ut som en ung Joe Strummer. Som själva definitionen av vad en rockstjärna ska vara.Det må vara klichéfyllt och poserande men vafan, rock ska vara poserande. Det är vad den är till för.

Låtarna då? De växer live. De får lite mer driv och lite mer kraft. Flowers and football tops och It’s my own cheating heart that makes me cry var i mina ögon höjdpunkterna.

Att det sen kan kännas lite sönderspelat är väl inte så konstigt eftersom vissa singlar har snurrat i flera år nu och skivan släpptes för ett bra tag sen. Dags att pröva lite nytt material kan man tycka. På Cirkus i maj kanske?

Allt som allt så en stor spelning. Återstår att se vad jag säger om den om ett år eller tio. Kommer jag ens minnas Glasvegas? Jag tror det.

—

Flytten till Stockholm har gett mig en nytändning på många plan. Den här stan känns inspirerande på så många sätt. Det känns som att tiden i Göteborg tillbringades i något slags tillstånd av kulturell dvala. Vet inte vad det beror på men ja konstaterar att jag läser böcker igen, jag lyssnar på ny musik och jag går på konserter. 2009 har redan levererat fler konsertbesök än hela 2008 tror jag.

Det känns befriande.