Bildblogg III

Sista gången. Jag lovar. Men försökte fota jycken på skogspromenaden men hon kan ju inte sitta still i mer än någon tiondel eftersom hon verkar lida av adhd.

Då blir det så här ofokuserat.

—

Igår arbete med Lasse Lagerbäcks sista match som förbundskapten. En otroligt avslagen landskamp på ett Råsunda där 10 000 stolar stod tomma. Det känns som att vi får vänja oss vid sådant nu. Ett år till nästa tävlingslandskamp. EM-kvalet lottas i februari. Går Sverige till EM i Polen/Ukraina 2012? Det vettefan. Kan den kapten som kommer in få ordning på farten i det offensiva passningsspelet och sätta killar som är åtminstone marginellt snabbare än min farmor på kanterna så kanske.

Som den fotbollsnörd jag är kommer jag så klart följa VM slaviskt trots avsaknaden av svenskt deltagande. Jag var 14 år senast jag såg ett mästerskap på det sättet.

World exclusive II: Bildblogg 2

Jycken har uppfostrats väl och avskyr reklam lika mycket som husse.

ÖFK

(fotboll)

Östersunds FK såg dagens ljus 1996. En ny elitklubb i Jämtland med siktet inställt på allsvenskan. Hur det gick?

Tja, ÖFK åker ur division 1 norra i år. Därmed spelar de i division 2 nästa säsong. 13 år efter starten är man alltså sämre än någonsin. 13 år med en plastklubb utan fans har inte gett någonting. Det är som ett svenskt MK Dons. Ingen bryr sig om klubben och alla håller i stället koll på AFC Wimbledon – i det här fallet Ope och IFK ÖStersund.

Att det här monumentala idrottsfiaskot får fortsätta att existera övergår mitt förstånd. Som Opeit är jag så less på hela den här historien. Förmodar att IFK Östersunds supportrar känner likadant. Det var knappast för det här som de gav upp sina ambitioner va?

En stad av Östersunds storlek bör rimligtvis ha ett lag i divison 1 och ett lag i tvåan. Minst. Och går inte det så ser jag ju betydligt hellre att IFK och Ope möter varandra i heta derbyn i tvåan i stället. Det skulle betyda mer för fotbollen i Jämtland än det sorgliga spektakel vi bevittnar nu.

World exclusive: Bildblogg

Den där listan ligger och gnager i bakhuvudet. Kan inte riktigt släppa taget trots att det är ganska meningslöst. Essex Green, Annie, Jamelia, Starsailor och The Datsuns gör sig påminda.

Gräver fram gamla årssammanfattningar från Sonic. Listan är uppe i 117 låtar nu. Då har jag bara lagt till låtar som jag kommit på utan att tänka efter. När jag går på djupet och blir påmind om pärlor från förr så lär det sluta på flera hundra låtar. Blir ett helvete att redigera ner det till 100 låtar. Och vem ska toppa listan? Divine Comedy?

Oväsen

Justice - Stress. För att ibland vill man bara gå bärsärk i vardagstristessen. Då brukar jag kolla in den här videon och fundera ett slag på om det är värt att ge blanka fan i samhället på det sättet.

—

Nu ska jag klura på en sån där lista över 00-talets 100 bästa låtar.

Frågan är hur många låtar av Pete Doherty jag kan ta med utan att det blir löjligt? På vilken plats ska Fulla för kärlekens skull ha? Vilken TTA-låt ska med?

Listan som de officiellt presenterar på sajten visar ju redan efter nio redovisade låtar på problematiken att välja. Fyra av artisterna de valt är definitivt med på min med. Däremot är det ju helt åt helvete att välja till exempel Fix up, look sharp i stället för Jus’ a rascal eller It pays to belong i stället för Some indulgence. Eller planerar de att dra in de låtarna högre upp på listan? Fuckin’ ‘ell det här är inte lätt.

Korpen

Mörbultad. I korpens division 22 vet man aldrig riktigt vad man kan förvänta sig från motståndarna. Allt från genuin uselhet till övertända testosteronstinna idioter.

Gårdagens match bjöd på det sistnämnda. Tung förlust med 2-1 efter att vi i vanlig ordning spelat fin fotboll (ibland når vi nog till och med upp i division fem-nivå..) men bränt en jävla massa målchanser.

Motståndarna däremot skällde ut varandra efter noter vid missade pass eller missade markeringar. Så till den milda grad att man kunnat få för sig att det var VM-final som pågick ute i Hökarängen. Lägg till efterslängar, fula tacklingar, gnäll, tröjdragningar och allmänt fulspel så förstår ni på ett ungefär hur det såg ut.

Självblev jag överkörd, knäad i höften så att jag fortfarande haltar samt sparkad på kuken. Skönt.

The fine art of photography

Sir Bobby Robson gick ju som bekant bort i cancer i slutet av juli. Igår hölls en minnesstund i Durham och alla som är något inom dagens fotboll var där. Alla från Fabio Capello, via Sir Alex Ferguson till Sven-Göran Eriksson och Barcelonas president Joan Laporta.

Alla hade så klart bara fina saker att säga om Robson som verkar ha varit en genuint god människa.

Hursomhelst. I samband med hans bortgång hade The Times en obituary (vad säger man på svenska egentligen?) som var illustrerad med bilden i det här inlägget.

Det är väl inget märkvärdigt med den egentligen Den är tagen i samband med någon Champions League-match när Robson tränade Newcastle. Men den är så finstämd och vemodigt ödesmättad på något sätt med hans nedböjda huvud, regnet och den öde arenan.

Jag älskar den här bilden.

Här är ditt liv.

Ger mig på Ingvar Oldsbergs stora skötebarn. Sven-Göran Eriksson blir kidnappad och vem kan motstå det? Ingen människa fascinerar mer än Svennis i svensk fotboll.

http://svtplay.se/v/1696814/har_ar_ditt_liv/del_2_av_6?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,1696814/sb,p112374,1,f,-1

Looking for Eric

Jag har inget minne av när jag först kan ha sett en film av Ken Loach. Förmodligen var det någon gång på nittiotalet och med all säkerhet var det på SVT.

Första filmen som jag faktiskt minns är Sweet sixteen. Jag och min vän kulturgeografen såg den på Folkets bio Regina i Östersund. Det måste ha varit vintern 2003. Studentvintern. Folkets bio i Östersund ligger inklämt i en källare på bakgården till Gamla Tingshuset. Det är en liten, ganska sliten lokal. Det säljs rättvisemärkt godis och gamla filmaffischer i entrén. En typisk ideell biograf helt enkelt.

Själva salongen tar kanske 80 personer, stolarna är hårda, benutrymmet minimalt och kommer man sent finns risken att man får sitta i trappgången. Men filmerna är bra och det kostar bara 50 spänn.

Vi brukade gå dit ibland eftersom det kändes som en annan värld.  En glimt in till något större. Det var idén om att så här kunde man ha det alltid om man bara bodde någon annastans. Och där såg vi alltså Sweet sixteen. Det är en på alla sätt fantastisk film.

Filmen om en kille som snart ska fylla sexton och vars mor snart ska släppas ut ur fängelse. Med accelererande hastighet går det sen fullständigt åt helvete för alla i ett regnigt och kargt arbetarklass-Skottland.

Eric Cantona minns jag från tipsextra-sändningarna i början och mitten av 90-talet. Den uppvikta kragen, karatesparken och målen. Han var aldrig någon hjälte för mig eftersom han spelade för ärkefienden Manchester United. Efter att han avslutat karriären – och i takt med att jag själv blivit vuxen – har han numera bara min odelade beundran. Mannen är briljant. Som människa, skådespelare och fotbollsartist.

Citatet från en presskonferens efter den där karatesparken på Palacesuppportern är fantastiskt.

”When seagulls follow a trawler, it is because they think sardines will be thrown into the sea”.

Ännu roligare är det när han många år senare får frågan om han ångrar attacken och svarar ”I only have one regret. I didn’t punch him strong enough. I should have punched him harder.”

Nu har de alltså gjort en film ihop. Looking for Eric. Alla borde se den.

Miike Snow-Animal